Grandmastering the Ladder with Glaive

In the spring of 2007 I started losing a lot of weight, my stomach was completely messed up to the point where most people don´t enjoy hearing the gruesome details. But since I was graduating high school in only a few months I wasn´t gonna let that get in the way... Like an idiot I kept on practicing for the European championships in Wc3 and finishing the last of my crucial assignments to bump up a few grades to A´s. It was only later that I learned that stress is the most common factor after inheriting the condition from your parents (none of whom are sick). Placing 4th at Dreamhack was the last thing I did before I was hospitalized, at this point my large intestine was at the brink of bursting (Complications? Sepsis and painful death). Young and naive, having never heard of inflammatory bowel dieases I expected a prescription and then being sent on my way.

Instead I was quickly diagnosed with Crohn´s disease (actually I was first diagnosed with Ulcerative colitis, but when the disease kept progressing in ways that didn´t make sense the diagnosis was changed) after 4 weeks in the hospital I had gone from my previous normal weight of 110 kg (at 203 cm) to 76 kg (appearance of an auschwitz victim), not responding to any treatments currently available. They were forced to amputate my large intestine and fit me with an ileostomy. After the surgery I made a swift recovery, started putting on weight again and could return to a somewhat normal life again after about 6 months. Unfortunately Crohn´s is a chronic illness, and it wasn´t done with me yet. I underwent several more surgeries in 2009-2010 (I´ve actually lost count at this point) but could eventually start my studies at university. Up until this point, in spite of semi-living at the hospital I was holding up ridiculously well mentally. In 2010 they performed a so called IRA surgery and regained the ability to go to the bathroom like a normal person - this was the best year of my life.

One day I woke up in the middle of the night, with the sensation of having swallowed glass. A quick ambulance ride and two emergency surgeries later, without knowing what hit me I woke up with a pouch on my stomach again. Suddenly the mental strength that had always been my saving grace was completely shattered. I was sicker than ever, unable to continue my studies, unable to hold down a regular job I spiraled into a depression. I´ve been trying to pick up the pieces of my life ever since. And for the first time in a very long time I´m actually feeling quite optimistic about the future, dare I even say it couldn´t possibly get any worse?

I´ve always been a competative person, competing in various different sports throughout my entire life. At one point I was actually the swedish national champion in chess, eventually my interest shifted toward gaming, Wc3. When I stopped competing alltogether is when shit started going downhill, it took me a long time to figure out what was missing in my life, but finally I realized how much my mind needs the competative aspects of life. Now that I´ve started playing Starcraft again my brain feels rejuvenated. I´m far from out of the woods yet but as I said, I feel like things might finally be looking up for a change!

Alexander Böngrodden Angleby
April 29 near Stockholm
Mer goda nyheter i Grandmastering the Ladder, kamrater! Vi visste när vi började hårdträningen för en dryg månad sedan att vi ganska snabbt skulle klättra upp i rankingen till Masters. Och där bygga ett litet basecamp där förbereder oss inför att ge oss på toppen. Från var bara hur lång tid det skulle dröja innan träningen gav sådana resultat att vi kunde börja mäta oss med de som redan lever på att tävla i den här sporten. Har redan nämnt att vi utvecklats i väldigt snabb takt, där jag i princip kunnat skratta åt mitt spel bara för en vecka sedan genom hela processen.

Idag fick vi ytterligare bekräftelse att vi fortsätter att göra stora framsteg, att vissa ändringar vi gjort i träningsregimen verkligen har fungerat, att vi lär oss varje förlust. Idag mötte vi vår första motståndare från den beryktade Grandmaster-ligan. De 200 absolut bästa spelarna i Europa. Lustigt nog råkade det vara mot en gammal lagkamrat!

Ingen mindre än Sveriges egna Jeffrey Brusi , eller mer känd på gatan som [prOp]SjoW! Han är en spelare och person jag har enormt stor respekt för. Den här mannen spelade RTS-spel professionellt innan jag ens visste att det var något man kunde tävla i. Var man iväg på någon internationell turnering så var han nästan alltid också där, om han var aktiv vid sidan om pokern. Snuskigt smart och dödlig nörd, stabil och positionell spelare säger jag, en sann strateg. Andra kallar det dvärglist. Förbannat trevlig kille att döda tid med på events. Faktum är att under den första Warcraft-turneringen jag spelade vid 2004 så hamnade jag och två andra mindre etablerade nykomlingar i ett gruppspel med SjoW. Jag minns det väl, att han var en schyst, kort liten kille, fullständigt harmlös till utseendet gjorde mig inte mindre nervös och seriöst tveksam på mina chanser. SjoW visade även då var skåpet skulle stå, vann 2-1 mot mig, gick 3-0 ur gruppen och tog den första platsen. Jag och de tre andra slog varandra men jag vann mina matcher 2-0 och hade tagit en karta från SjoW och tilldelades den andra platsen på poängskillnad. Sedan dess har jag haft turen att spela i samma lag som honom vid flera tillfällen och kan inte annat än glädjas och inspireras av hans prestationer i Starcraft 2.

Tyvärr satt jag nästan halvsovandes idag och blev så överraskad och förlorad i vår chat att jag helt och hållet glömde bnort att bygga saker. Jag skulle kanske likna vår drabbning lite vid ett scenario där han är en skicklig inbrotstjuvs som ler lite roat när han upptäcker att dörren är olåst. Men sparkar in den ändå, för att han kan. Aldrig har jag varit så till freds med att ha blivit så totalt förnedrad. Strax efteråt drabbades servern av plötsligt dunderlagg som gjorde att jag nöjt kunde gå iväg och reflektera över faktumet att jag nått den milstolpen, nu finns det ingen som är utom vår räckvidd under laddersessioner.

Äventyret fortsätter, ni vet att ni inte kan slita er nu! Och om ni undrar vad ni kan göra för att hjälpa det här projektet så är det enkelt! Har du vänner som spelar Starcraft? Tipsa om min kanal. Just nu skriver jag för min egen skull, som med allt annat är det bra att hålla igång, men det jobbas med mer marknads-, coverage- och mediainriktade projekt inför framtiden. Där det så klart är viktigt att nå ut till den publik jag riktar mig till. Och det är något som man ganska maktlöst bara kan uppmuntra sina följare att ta itu med, samtidigt som jag fortsätter att ge 100% från mitt håll för att tända gnistan. Vidare tror jag att det av döma av den senaste tidens resultat, att det inte finns någon anledning varför det här projektet inte kan bli hur stort som helst, inom E-sportens evigt växande ramar. Tänk vad kul att vara med från första början!

Tack för en god match Jeff, och ha en bra dag på er alla!
38Like · · Promote · Share